11 sep. Kataloniens nationaldag

Idag hade vi ledigt från skolan eftersom det är/var Kataloniens nationaldag och vi hade planerat att åka till stranden. På morgonen såg vädret inte ut att vara på vår sida, stora moln täckte solen. Som tur var letade sig solen fram tillslut och väl vid stranden som låg typ 40-60 min från lägenheten med gång (obs, vi tog tunnelbanan dit), så var himlen alldeles klarblå. Vilken lycka att äntligen få ligga på en playa och steka i solen några timmar. Vi valde att besöka Bogatella stranden, den ligger ungefär en hamn i från den stora stranden där alla turister bråkar om en plats. Vi ville inte beblanda oss med turisterna och valde därför Bogatella stranden som är den strand som lokalinvånarna föredrar att sola på.
Vattnet var inte jättevarmt men heller inte jättekallt, det var svennevarmt helt enkelt. Skönt att svalka sig lite. Jag tog inte med mig kameran (mobilen) till stranden eftersom jag var orolig att den skulle bli snodde, därför uteblir egna bilder men jag bjuder på en från Google istället.

Lämmeltåg?

Vid 19.00 snåret begav vi och brännorna oss hemåt igen. Så fort vi lämnat strandslingan bakom oss blev vi genast påminda om att idag var det nationaldag i Katalonien, en del av Spanien som så gärna vill vara sin egen. Tunnelbanan var fylld med folk men inte lika fylld som när jag och Thea skulle gå hem från Plaza de Catalunya - jag är ganska säker att det var härifrån som de tusentals människorna utgick ifrån. De var liksom överallt. Stolt bar de sin röd och gul randiga fana runt halsen, höften eller högt upp i skyn. Skrek "puta España, puta España" (jävla Spanien) och sjöng sin nationalsång i kör blandat med ekandet av stora trummor och fyrverkerier. Gatorna i innerstan hade helt spärrats av. I närheten av vår lilla gata stod flera tv-team från olika tv-stationer. Det var med en skräckblandad förtjusning som jag gick mitt i det där lämmeltåget av stolta katalaner, trummornas eko trummade i takt med hjärtslagen och det var nästan som att stolheten över att vara katalan smittade av sig på mig och jag ville också skrika "Puta España!" och "Visca Catalunya!" (kom igen Katalonien!). Det var som att jag ville följa med i det där tåget till vartän de skulle bege sig. Det är liksom något sorgligt över hela grejen med att Katalonien vill styra sig självt bort från Spaniens regler.
Klockan 21.00 var vi i alla fall äntligen hemma igen och jag som var vrålhungrig, som vanligt, fick äta en lätt middag.
Nu ska jag sova för imorgon är det vanlig skoldag igen.
Hasta luego och Visca Catalunya!