Det ordnar sig bre

Så nu har den sjunde veckan här snart tagit slut. Jag har fått tillbringa denna vecka med den bästa klassen, med de underbaraste människorna. Jag har blivit trygg med de, lärt mig deras namn och förstått vilka de är. Men jag blev igen det svarta fåret som inte får följa med på samma väg. Jag får stå kvar medan de sneglar på mig i backspegeln och undrar varför? De är omtänksamma och ser ledsna ut när de förstår att jag inte kan göra sällskap nästa vecka. Det är mitt tal, det är mina ord som igen ställer till det, bara för att de inte vill ut, för att de stannar kvar inombords.
När Michelle, Anna och Anton från min klass fick reda på att jag inte skulle vara med de i samma klass på måndag blev de irriterade och tyckte att det var fel. Jag hade ju bara varit en poäng ifrån att bli godkänd (får flashbacks från gymnasiet när jag var en poäng från godkänt på det nationella matteprovet och läraren ville gå mig underkänd i ämnen och min huvudlärare Gunnar, gick i taket och satte ner foten och sa "STOPP!").
Jag pratade med lärare, eller hon pratade och jag bölade som en femåring, sådär som när man inte kan få luft ni vet, när man kippar efter andan samtidigt som man tänker, fan sluta grina! Men det går inte. Det är inte som på film, när man gråter lite lätt och samtidigt skrattar sött och så är det över. Jag bölade när Anton sa "vi ses på måndag då" för att jag sa "nej det gör vi inte" och alla tre undrade "varför?". Jag bölade inne i skolan och jag bölade inför läraren som såg ut att få en chock över mitt tillstånd. Men hon var ursnäll min lärare, och jag förstår henne att jag inte var kapabel att flytta upp ett steg. Det är inte fel på min skrivande, på min grammatik. Nästa vecka skulle jag skjuta det åt sidan, sa hon, och tänka på mitt tal.

Michelle har bjudit över mig till henne under en lunch där talövning ingår. Vi ska sitta och bara prata spanska med varandra. Hon har sin sista vecka på skolan nästa vecka men vi är kvar i staden året ut eftersom hennes barn går i skolan här. Så vi kan träffas och öva närsomhelst. Det är en jättehärlig känsla att ha så underbara människor här. Och 19-årige Anton från Stockholm som klappar mig på axeln och säger "det ordnar sig bre". Ja det gör väl det.

Nästa vecka kommer jag tydligen hamna i en klass med massa svenskar. Och tillsammans med de ska jag repetera samma bok igen, med samma grammatik. Men jag tror det kan vara bra för mig. Jag har nio veckor kvar här nu och detta ska vara sista gången som jag inte klarar av ett test, detta ska vara sista gången som jag får repetera en och samma nivå. Det räcker nu, nu ska jag hitta motivationen att visa de att jag kan!
Och jag ska bli POSITIVARE! Jag vill inte minnas hela den här upplevelsen som något negativt.
Vad passar då bättre? Lite (fönster)shopping och sen en jogging/powerwalktur vid havet?
Det blir min kväll.