Den senaste veckan har jag haft problem med min nya klass. Jag kan ärligt säga att den har gjort mig riktigt deprimerad. Jag bävade för att gå till skolan på morgnarna, ville inte kliva in i klassrummet kl.9.30 men jag tvingade mig till det. Under den här veckan var jag dessutom sjuk och var ganska frånvarande under lektionerna.
Allt det här blandat med att min familj just åkt hem och att jag inte fått hamna i samma klass som mina klasskamrater från veckan innan. Jag kände mig som svarta fåret som alltid måste skuffas undan.
I en vecka har jag haft en lärare som skrattat åt ens misstag och hånat en inför klassen när man inte förstår. Sittandes där med en osynlig dumstrut på huvudet tänkte jag att det här tänker jag inte tillåta. I mitt undermedvetna känner jag hur det sakta stänger ute det spanska språket för nu blir det plötsligt relaterat till något negativt. I lägenheten pratar vi nästintill bara engelska för att den nya tjejen från Belgien inte kan spanska ännu och för att det helt enkelt är lättast. Jag visste att jag skulle ha tagit chansen och pratat medan Thea fortfarande varit kvar.
Det är väldigt jobbigt att vara så fåordig att jag börjar tänka att "det är ingen idé", och "försök inte ens", "ge upp". För jag vill det motsatta. Jag vill ju kunna föra en konversation nu för det är på den kunskapsnivån jag är på nu! Dessvärre gäller det inte muntligt utan mer skriftligt...
Hur ska jag kunna lära mig prata om hjärnan inte ens vill försöka längre? Vart ska jag börja? Hur ska jag börja?
Jag skulle vilja ha en vecka ledigt där jag kan få gå igenom allt jag lärt mig hittills och förstå innebörden av det.
Usch, så mycket tråkigheter!! Men det är inte kul att känna sig dum när man egentligen inte är det!
Jag vet att jag har allting där inne i huvudet någonstans, det vill bara inte komma ut när jag ska prata!
Kämpa på! Vet att du kommer klara det. Tycker du är grym som tagit dig såhär långt. Styrkekramar!
SvaraRadera